Jagfårliksomingenordning

Är jag egentligen bara för feg för att ta diskussioner? Jag vill skrika och få ut ilskan, men något hindrar mig varje gång och kroppen skickar ut tårar istället och jag måste gå därifrån. Jag vill få mig själv att tro att jag faktiskt inte tycker annorlunda, men under ytan sjuder ilskan och nån gång kommer jag explodera. Jag orkar inte med kontrollen här hemma, orkar inte med att allt är inrutat och likadant hela tiden. Ska det vara så svårt att säga vad man tycker till de dem som man känt hela livet? Ska man vara tvungen att bli inskuffad på sitt rum när lägenheten är över 100 kvadrat? Jag vill bestämma över saker, inte vara den fega lillasystern som står emellan och inte vågar hålla med sin modiga storasyster som tar diskussioner och vågar fortsätta även om tårarna sprutar. Jag måste ta tag i mig själv och våga.