Jagfårliksomingenordning

Jag längtar bort så fruktansvärt mycket. Till vår och Håkan-spelningar och sommar sen. Så länge kan jag titta ut och bara se på den blå himlen och låtsas att våren redan är här. Fast det är ju inte så. Så länge kan jag låtsas lite mer och ha på mig jeansshortsen som jag har längtat efter, men med raggsockor till. Kanske ta på mig min byxdress bara här hemma för att bli lite glad. Och längta bort och framåt lite mer. Promenera i solskenet en lördag, stänga ögonen och för en sekund tänka mig bort till kanske Peace & Love eller något. Där solsken och värme i bröstet är självklart. Där man inte vet vad vinter är knappt. Jag kan sätta de gula solglasögonen på nästippen och sedan låtsas när jag blundar att där bakom solglasögonsglasen finns havet och solen och klipporna på västkusten.


 Eller där bakom solglasögonsglasen kanske ett stort vitt segel tornar upp sig och man kan inte titta på det för det reflekterar så mycket ljus och sen där bakom seglet är det öppen horisont och egentligen behöver vi inte seglar längre idag, men vi fortsätter bara för att kunna sitta längst fram i fören och vifta fritt med converseklädda fötter ovanför vattenytan, bara för att kunna känna rodret och länsa framåt lagom sakta och ibland blir det så varmt så att man måste doppa kepsen i vattnet i farten för att inte svimma av värme. Man äter inte så tillagade luncher, kanske delar man en apelsin bara eller så måste vi lägga till för att gå ut med Vilda och så tar vi ett dopp eller bara ligger på en klippa medan pappa kanske lagar till lite pasta med tomatsås i ruffens svårhanterade kök. Och så gott har pasta med tomatsås aldrig någonsin smakat.


Eller bakom solglasögonsglasen kanske det finns en smutsig ful festival, men man ser inte vad som är fult för snart ska ju Håkan spela eller Säkert kanske också. Man tar en klunk av hallonsodan, bestämmer sig kanske för att gå och äta pizza och sen äta den på en gräsplätt som man hittar mitt i allt festivalkaos. Där bakom solglasögonsglasen i festivalpulsen träffar man nya människor och försöker hålla sig undan från allt som storasystern har varnat om, men det är svårt för allt är nytt och smakar triumf och trötta fötter och solsolsol.

Kanske är det där bakom som Englands kust sträcker sig i oändlighet framåt och vi ser inte slutet på något och andas in det salta stänket och tänker, tänker att det här ögonblicket varar för alltid.