Jagfårliksomingenordning

Samtidigt som mörkret kryper närmare och allt tidigare om kvällarna låtsas jag att hösten inte finns. Jag går barbent i kjol och klagar lite över värmen och jag badar på natten för det är fortfarande varmt i vattnet, det är det. Jag vill så mycket kunna romantisera hösten och allt som kommer med den som alla andra tycks kunna, men egentligen är jag mest rädd för att den ska dra ned mig lika djupt i år igen. Mörkret lägger sig redan klockan halvnio och det finns alltid, hur jag än vrider och vänder på allt, en sorg i att se de ljusa minuterna försvinna en efter en. Och så försöker jag bara mota bort alla tvivel och all oro och allt gnagande och allt nederlag och så klänger jag mig fast vid de sista varma solstrålarna och läser magnifika böcker och springer bort alltihop på fotbollsplanen istället. Och snart får jag dansa igen. Kom an då, höst, försök ta mig. Jag ska springa ifrån dig i år.

Och så skolan. På torsdag börjar mitt sista år i grundskolan "på riktigt" och ärligt talat stålsätter jag mig redan nu för tristessen och understimuleringen och jävlajävla SPÅNGA.