från början till slut.
"När vet man att det är slut?"
efter de där fina dagar på mitt landställe följde nästan en hel månad av rivande slitande tärande saknad. ännu mer smsfingrar och telefonvarma öron på nätterna och sida upp och sida ner i dagboken. jag var liksom ur balans hela tiden, som om jag hade sovit eller ätit för lite, allt var irriterande och jag kunde inte fokusera på någonting för jag var så beroende av att vara kär, jag var så beroende av HONOM. vi sa hela tiden under den där månaden att den åttonde augusti skulle bli sommarens bästa dag, utan tvekan, för då skulle jag komma hem och vi skulle få ses igen, hela tiden malde det i mitt huvud. åttondeaugustiåttondeaugustiåttondeaugusti.
jag vet inte, det kanske var där och då, i våra enorma förhoppningar som allt började falla ihop och dö. vi kanske ville lite för mycket, vi kanske var lite för lyckliga. (ja, jag tror att man kan vara för lycklig och det är inte hälsosamt för det blir så fruktansvärt jobbigt efteråt). jag hade tänkt egentligen hela tiden sedan vi träffades där i juni att "det här är för bra för att vara sant, sådant här händer inte mig, jag är inte värd det". men sköt undan tankarna hela tiden och bestämde att nä, nu är det min tur att få vara LYCKLIG. längre än ett litet tag kanske till och med. fast hela tiden var jag så fruktansvärt rädd för att det skulle ta slut. för jag visste ju ATT det skulle ta slut, bara inte när. kanske om ett år, tänkte jag, kanske om en månad bara. och fick panik varje gång jag tänkte så.
de sista dagarna innan vi skulle ses igen spenderade jag med mitt lag, där jag även har mina bästa vänner. och märkte hur bra jag mådde där och då, utan att han var i närheten. saknaden lade sig lite och den åttonde augusti tedde sig helt plötsligt inte lika magisk. intalade mig att det bara var för att det var så lite kvar nu.
den åttonde augusti kom. han på sin cykel hem till mig och vi stod ganska länge och andades in varandra. det var fint att ses igen, det var det. men inte mera. det var inte himmelskt, det var inte magiskt. vi hade inte så mycket att säga varandra konstigt nog, en hel månad isär och så kommer tystnaden krypande gång på gång på gång. jag tryckte bestämt undan alla tvivel och stoppade dem långt in under madrassen där de inte hördes, i alla fall inte så mycket. men de hoppade tillbaka på mig.
de kommande veckorna åkte jag upp och ner som i en hiss och mina känslor föll och flög och förändrades från dag till dag. men till slut gick det inte mera. jag kunde inte se de bra sidorna hos honom längre, kunde bara fokusera på det där som jag bortsåg från i början, det där som jag trodde kanske skulle förändras med tiden. hans kompromisslöshet, hans konstiga förhållande till sin familj, hans ovilja att ändra sina åsikter och ta in argument. till slut var det bara de sakerna jag såg när jag tänkte på honom. jag kände ingenting längre. och då visste jag att det var över. så snabbt gick det att förlora det som jag faktiskt trodde skulle hålla. så snabbt att komma ner på jorden igen och inse att lyckan inte är till för mig, inte ännu på ett tag.
knytkalas.
koppar- och silversmide.
osammanhängande.
Lykke Li, Popaganda
(bilder från Lykke Lis hemsida)
Dansadansadansa och svetten rinner, skosnöret går upp men vem fan bryr sig, det är nya bekantskaper och det är nya kroppar som pressas mot varandra i ett publikhav som agerar som en enda organism och det finns ingenting annat än nu och trötta fötter existerar inte och vi flyger runt, ingen har kontroll för alla vill tappa den, vi är här för att förlora greppet om tider och platser och andra känslor än eufori GÅR inte att känna och det här är precis vad jag vill och precis vad jag behövde och YOUTH KNOWS NO PAIN
seglarsommar.
Här kommer ett lass bilder från när jag och pappa var ute och seglade i juli:
(ja jag är medveten om de konstiga fläckarna på bilderna, mitt objektiv mådde sådär och jag kan/orkar inte fixa det just nu!)
En dag var vi indimmade, då blev det många sådana här bilder. Lite långtråkigt, men väldigt mysigt samtidigt med regnet som smattrade mot rufftaket och dricka kaffe och läsa bok med raggsockorna på.
Sen kom det vackra vädret!
Då badade vi, seglade i för lite vind, doppade kepsarna i vattnet för att inte smälta bort och åt god mat (tills färskmaten tog slut alltså)
Vi nattfotograferade med stativ och så och jag fick låna pappas vidvinkel-objektiv.
En dag seglade vi nästan längst ut i skärgården och vädret var väldigt spektakulärt och det var fruktansvärt vackert.
Det är sådana här kvällar man lever för.
Mera nattfotografering.
Här är vår vackravackra båt.
Det var den seglingen! Att seglar är nog det mest rofyllda och fria man kan göra.
Kanske är jag någon form av känslodyslektiker, i grovt behov av nån sorts själavårdstekniker
20.08.11
dagboksutdrag.
mamma.
kärlek är ett brev skickat tusen gånger.
han kommer ta död på dig ett tag sen kommer du vilja döda honom sen kommer du sakna honom sen kommer du vilja döda honom och sen kommer du kunna titta på hans jävla facebook-profil utan att känna ett. skit.
saying nothing, that’s enough for me
ungefär vad vi gjorde en kväll. fridas bilder.
mest för att jag själv inte har lika mycket att säga.
hela idén med det här inlägget är att tipsa om någon som verkligen kan skriva och sätta ord på allt som behöver sättas ord på. jag är oerhört imponerad av henne och hur hon utan att flumma iväg förklarar precis hur diffust och konstigt allt känns. jag har precis hittat hennes plats i cyberspace och ser så himla mycket fram emot att följa henne och läsa mer av hennes mitt-i-prick-texter. Här hittar ni henne: http://ohhboy.blogg.se/. Det är stunder som jag hittar sådant här som jag älskar internet av hela mitt hjärta. Ah, en blogg som faktiskt berör och rör om och förklarar och en blogg att försvinna i. Läsläsläsläs.
(bilderna är såklart från ohhboy också, himla duktig på att fotografera med)
När jag ändå håller på och tipsar och så kan jag tillägga att Bon Ivers ganska nya skiva passar perfekt till läsningen. Nu ska jag drunkna vidare i de där sjuhelvetes bra texterna. Vi hörs.