Jagfårliksomingenordning

i somras åkte jag på läger. två dagar efter skolan var slut träffade jag ett knippe helt okända människor på kajen och tog en båt ut i skärgården för två veckor. förväntansfullnervösexalteradoroligglad.

två veckor senare var jag lycklig och kär och helt jävla hög på livet och på kärleken och på filosofin och på läger-andan och på skärgården och på iskallt östersjövatten och på hängmattshångel och dela på hörlurarna med kent i och allt annat fintfintfint som hade varit de där två veckorna. åkte hem ledsen i hjärtat över att allt var över och över att jag inte visste när (om) jag skulle få träffa honom igen. men samtidigt, så otroligt lycklig, för jag hade blivit kär (för första gången, ja) och det var precis det jag hade hoppats på litegrann (mycket). fortfarande så himla pirrigt alltihopa. när vi kom hem hängde vi så fort vi fick chansen och när vi inte hängde så var det smsfingrar och varma telefonöron halva nätterna för jag saknade honom och han saknade mig med. jag åkte över halva sverige kändes det som, och hela tiden det där eggande gnaget av att inte veta när vi skulle ses igen för jag och mina upplanerade somrar liksom. men sedan, helt från ingenstans egentligen, blev det så att han kom till mitt landställe i tre dagar. och när han åkte var jag hans flickvän och han var min (känns så konstigt) pojkvän. vi brydde oss inte riktigt om att släppa varandras händer när min familj var i närheten och hade det så himla bra. allt var fortfarande så himla bra, jag var fascinerad över hur mycket han tänkte på olika saker, över att han hade så starka åsikter om allt, över att han vågade vara så nördig. fascination, ja, det var det det var. eller kanske bara förblindad av kärlek, som man säger.

efter de där fina dagar på mitt landställe följde nästan en hel månad av rivande slitande tärande saknad. ännu mer smsfingrar och telefonvarma öron på nätterna och sida upp och sida ner i dagboken. jag var liksom ur balans hela tiden, som om jag hade sovit eller ätit för lite, allt var irriterande och jag kunde inte fokusera på någonting för jag var så beroende av att vara kär, jag var så beroende av HONOM. vi sa hela tiden under den där månaden att den åttonde augusti skulle bli sommarens bästa dag, utan tvekan, för då skulle jag komma hem och vi skulle få ses igen, hela tiden malde det i mitt huvud. åttondeaugustiåttondeaugustiåttondeaugusti.

jag vet inte, det kanske var där och då, i våra enorma förhoppningar som allt började falla ihop och dö. vi kanske ville lite för mycket, vi kanske var lite för lyckliga. (ja, jag tror att man kan vara för lycklig och det är inte hälsosamt för det blir så fruktansvärt jobbigt efteråt). jag hade tänkt egentligen hela tiden sedan vi träffades där i juni att "det här är för bra för att vara sant, sådant här händer inte mig, jag är inte värd det". men sköt undan tankarna hela tiden och bestämde att nä, nu är det min tur att få vara LYCKLIG. längre än ett litet tag kanske till och med. fast hela tiden var jag så fruktansvärt rädd för att det skulle ta slut. för jag visste ju ATT det skulle ta slut, bara inte när. kanske om ett år, tänkte jag, kanske om en månad bara. och fick panik varje gång jag tänkte så.

de sista dagarna innan vi skulle ses igen spenderade jag med mitt lag, där jag även har mina bästa vänner. och märkte hur bra jag mådde där och då, utan att han var i närheten. saknaden lade sig lite och den åttonde augusti tedde sig helt plötsligt inte lika magisk. intalade mig att det bara var för att det var så lite kvar nu.

den åttonde augusti kom. han på sin cykel hem till mig och vi stod ganska länge och andades in varandra. det var fint att ses igen, det var det. men inte mera. det var inte himmelskt, det var inte magiskt. vi hade inte så mycket att säga varandra konstigt nog, en hel månad isär och så kommer tystnaden krypande gång på gång på gång. jag tryckte bestämt undan alla tvivel och stoppade dem långt in under madrassen där de inte hördes, i alla fall inte så mycket. men de hoppade tillbaka på mig.

de kommande veckorna åkte jag upp och ner som i en hiss och mina känslor föll och flög och förändrades från dag till dag. men till slut gick det inte mera. jag kunde inte se de bra sidorna hos honom längre, kunde bara fokusera på det där som jag bortsåg från i början, det där som jag trodde kanske skulle förändras med tiden. hans kompromisslöshet, hans konstiga förhållande till sin familj, hans ovilja att ändra sina åsikter och ta in argument. till slut var det bara de sakerna jag såg när jag tänkte på honom. jag kände ingenting längre. och då visste jag att det var över. så snabbt gick det att förlora det som jag faktiskt trodde skulle hålla. så snabbt att komma ner på jorden igen och inse att lyckan inte är till för mig, inte ännu på ett tag.