Jagfårliksomingenordning

I lördags trycktes kravallstaketet mot mina revben på Mejeriet i Lund. Längst fram stod jag. Jag stod längst fram. Jag lyckades med det. När klockan till sist slog nio kom Håkan in på scenen. Tio sekunder senare hade jag rört vid hans hand. Upplevelsen att stå där längst fram var enorm och hela konserten var som en enda lång urladdning av alla känslor i kroppen. Energin gick att smaka på och hjärtat bankade sig ut ur bröstet och staketet tryckte mot mina revben men jag kände ingenting för jag blundade och dansade till Förhoppningar och regnbågar och tjugo andra fantastiska sånger och benen blev tunga av att hoppa upp ner men jag ville inte bry mig om det för jag ville bara dansa och klappa mina händer och strunta i att öronen skulle ringa senare på kvällen för just då tänkte jag "det här är fan värt tinnitus" och jag ville bara titta på Finn när han spelade congastrummor och jag gick ut och brann upp i natten.

En så inihelvetes fantastisk konsert.