Jagfårliksomingenordning

Jag började min praovecka en dag för sent. Imorse vaknade jag efter tio timmare sova ikapp-sömn vid halv åtta och kunde inte somna om. Vid kvart över nio var det dags att ta tunnelbanan till Fridhemsplan och sedan fyrans buss över Västerbron. Jag blev jättetidig och satte mig på en bänk, försökte att inte vara så nervös och skrev lite i dagboken medan jag lyssnade på Morgonpasset. Klockan blev tio i tio och fem i och jag visste att kontoret låg längst ned på den där gatan och så började jag bli så ofantligt nervös. Tänk om jag inte fattar något. Tänk om de inte är snälla. Tänk om de har glömt bort att jag ska komma. Tänk om de förväntar sig att jag ska kunna en massa. Tänk om de bara sätter mig framför en dator och säger: underhåll dig själv, vi har inte tid med dig.

Jag hittade kontoret, gick en meter förbi dörren, lutade mig mot väggen och försäkrade mig om att de inte hade sett mig än och då började hjärtat banka hårt och jag blev lite svettig och nervös på allvar. Tänkte det här klarar jag inte. En minut senare knackade jag på dörren, den öppnades, jag hörde Är det du som är Maja?, jag svarade ja och sen bara log jag resten av dagen. Jag provade photoshop och lärde mig massor, pratade med fotoassistent-Viktor, åt medhavd lunchlåda, blev tvungen att uppdatera facebook och säga MIN PRAO ÄR SÅ JÄVLA GRYM, tittade på bilder som fotograf-Jacob hade tagit på modeplåtning i Malaysia, tittade på andra bilder från en kokbok och blev hungrig, lyssnade på bra musik hela dagen för assistent-Viktor hade fantastiskt bra musiksmak; Lykke Li, Mumford & Sons, The Vaccines m.m. Jag blev helt lyrisk över photoshop och hur mycket fina saker man kan göra, och helt jätteförvånad över att man kunde lära sig så snabbt. Helt plötsligt var klockan halv fem och Viktor sa: Du kan springa hem nu. Imorgon ska jag följa med på plåtning. Å herregud jag vill praoa resten av terminen minst.