KAFKA PÅ STRANDEN
För några dagar sedan läste jag ut Kafka på stranden av Haruki Murakami. Det var den fjärde boken i rad jag läste av honom och allt han skriver är så fantastiskt vackert. Kafka på stranden är en historia om: att rymma hemifrån, prata med katter, makrillar som regnar från himlen, liv som ändras, surrealistiska spöken, kärlek, mord, en gammal man som pratar om sig själv i tredje person, skogens lugn, försvunna soldater och en massa fina konstiga karaktärer som man spenderar 500 sidor på att försöka förstå sig på. Det fina med hans böcker är att man aldrig vet vart handlingen ska ta vägen och man förstår aldrig riktigt fullt ut. Karaktärerna gömmer alltid något djupt inom sig och i vissa fall får man aldrig veta vad. Nåväl. Det finaste ur boken:
"Du, Oshima" säger jag. "Har du varit kär?"
Han ser förvånat på mig. "Vad tror du om mig? Jag är varken sjöstjärna eller ett sanshoträd. Jag är en människa av kött och blod. Det är väl självklart att jag har varit förälskad."
"Jag menade inte så" säger jag och rodnar.
"Det fattar väl jag med" säger han och ler vänligt.
_____
"Farväl, Kafka Tamura säger fröken Saeki. "Gå tillbaka dit där du hör hemma och lev."
"Fröken Saeki?" frågar jag.
"Ja?"
"Jag vet inte vad det innebär att leva."
Ni bara måste läsa den här boken. För den är så vacker så man inte vet vart man ska ta vägen.
